Äldreomsorgen

Välfärden, tillväxten och teknatet

Av Enrique Lescure, EOS

Inledning

Den viktigaste politiska frågan i dagens Sverige är äldrevården, och hur den ska tryggas inför framtiden, såväl finansiellt som kvalitativt. I likhet med andra länder som tidigt industrialiserats har Sverige sett en generellt ökande medellivslängd och sjunkande födelsetal, vilket skapar en utmaning då en proportionellt sett lägre andel människor i arbetsför ålder ska försörja en växande andel äldre personer.

Därför behöver Sverige en större befolkning, både för att direkt ta hand om de äldre i vårdyrken samt för att arbeta i den privata sektorn och generera de skatteinkomster som behövs för att det offentliga ska kunna anställa vårdpersonal. 25 år senare måste sedan denna proportionella befolkningsexplosion upprepas, eftersom den befolkningsökning som tidigare genererades nu befinner sig i pensionsålder.

Denna diskussion dyker även upp i gröna sammanhang, när frågan om Sveriges globala konsumtionsavtryck kommer på tal. Och det står klart att det är lättare att föreställa sig ett mardrömsscenario där man ligger övergiven och nerkissad på en loppbiten avdelning med blinkande, sjukligt gula lysrör, än att världens ekosystem kollapsar på grund av ett massutdöende av plankton.

Även förutan problemen i äldreomsorgen är det viktigt att diskutera denna fråga, framförallt eftersom alla så småningom kommer bli äldre och i behov av omsorg. Hur skulle ett energiberäkningssystem administrerat genom ett teknat hantera äldreomsorgen?

Sveriges befolkningspyramid

Källa: boverket.se

Som ni kan se ovan så är en stor andel av landets befolkning över 45 år, och det skapar en del utmaningar i äldreomsorgen.

Den nordiska modellen har traditionellt byggt på idén att det offentliga ansvarar för omsorg om de medborgare som på grund av ålder eller sjukdom har svårt att ombesörja sin egen välfärd. Detta sker genom att försäkra hög sysselsättning hos de arbetsföra genom goda och förutsägbara villkor för näringslivet, samt ett högt skatteuttag från arbetar- och medelklasserna som idealt ska användas för att garantera högkvalitativ skola, vård och omsorg. Ni alla som läser detta känner till det och kan troligen rabbla upp det i sömnen.

När det gäller äldreomsorgen har modellen en inbyggd, grundläggande svaghet.

• För x jobb i omsorgen krävs det y jobb i den privata sektorn som finansierar omsorgsjobben.

Detta eftersom vi har ett monetärt system med en social marknadsekonomi där välfärden finansieras genom skatteintäkter. Inkomstskatter från människor som arbetar i offentlig sektor kommer aldrig kunna täcka in mer än 35-50% av de kostnader som bara personalen står för.

Debattörer inom den mer nyliberalt orienterade högern i Sverige har ofta påtalat detta faktum, men då deras lösning i grund och botten handlar om att varje individ ska finansiera sin egen äldreomsorg har medborgarna – av förklarliga skäl – begränsade intressen av detta.

Problemet kvarstår dock.

Det finns två möjliga lösningar – ett ökat barnafödande eller en ökad invandring. Ett ökande barnafödande medför dock samma problem som finns i äldreomsorgen, dvs att nya jobb måste skapas såväl i förskolan som skolan som den privata sektorn för att finansiera de ökade skatteintäkter som krävs, samt problemet att fler vuxna – framförallt kvinnor – kommer ta ut föräldraledighet under längre tid och därmed inte finnas tillgängliga för att producera vare sig vårdtjänster eller tillväxt till ekonomin.

En ökad invandring är därför den lösning som varit mest omtyckt bland politiska beslutsfattare. En ökning av mängden människor i arbetsför ålder som kan bidra till välfärden, utan att välfärden för den sakens skull behöver bekosta deras utbildning anses vara idealisk.

Idén har dock inte lyckats fullt ut (vilket inte enbart beror på invandringen), på grund av följande skäl:

• Sveriges invandring har huvudsakligen bestått av flyktingar, många från fattiga länder sönderslagna av krig, och därför har det behövts insatser i utbildning.
• Även förutom det har det offentliga misslyckats med att absorbera in flyktinggrupper i vård- och omsorgsarbete i tillräckligt hög utsträckning för att undvika framväxten av utanförskapsområden.
• Den offentliga sektorn har inte ökat finansieringen av äldreomsorgen i den utsträckning som behoven finns, och det har lett till högre grad av utbrändhet och arbetsskador hos befintlig personal, vilket i sin tur ökar kostnaderna (därtill har många sektorer sett en större tillväxt i administration än bland personal).
• Många invandrare – även flyktingar – har en medelklassbakgrund med akademiska meriter i sina ursprungsländer, och vill helst arbeta inom yrken med högskolebehörighet.
• En formering i kulturellt baserade kollektiv har tagit form, vilket lett till etniska motsättningar. Sverigedemokraterna har vuxit från 1% av väljarstödet till att bli Sveriges näst största parti under 20 år.

Även om alla dessa utmaningar minimeras har vi dock ett grundläggande problem.

• Hela processen kommer kontinuerligt upprepas.

Så lång tid vi har ett system byggt på att den privata sektorns tillväxt måste finansiera den offentliga sektorns välfärd måste vi ha en befolkningstillväxt och en tillväxt i konsumtion av varor och tjänster. Detta rimmar illa med våra hållbarhetsmål – om alla människor konsumerade som svenskar skulle vi behöva 4,2 jordklot!

Det gröna alternativet

En del gröna ekonomer förespråkar därför att vi skiftar skatteintäkter från arbetsinkomst till miljöförstöring – dvs, sänka inkomstskatterna och öka skatterna på koldioxid, och skifta skattebördan från arbetet till kapitalet.

På kort sikt kan det vara en lösning, och det är nödvändigt vilket som att internalisera det som vi felaktigt kallar ”externaliteter” (dvs miljön), men syftet med gröna skatter är att de ska ha som syfte att stimulera marknaden att hitta nya tekniska lösningar (eller att företag som misslyckas med det ska gå under).

Inkomstskatter kan kontraintuitivt ha en effekt att de ökar sysselsättningen hos enskilda individer då de kan framtvinga heltidsarbete hos båda vuxna inom en flerbarnsfamilj, eller tvinga folk till övertid om de vill ha råd med den där semestern i Norge eller julklappar till familjen i Grekland.

Miljöskatter, däremot, har både som syfte och effekt att minska den källa från vilket skatteunderlaget kommer. Ett annat syfte med dem är att de är tänkta att betala den miljöskada vilken verksamheterna orsakar.

EOS’ alternativ –

eller

hur skulle teknatet hantera äldrevårdsfrågan?

EOS har arbetat för att utveckla och fälttesta ett postmonetärt ekonomiskt system som bygger på principer radikalt annorlunda från dagens samhälle.

• Utifrån en kontinuerlig global inventering (energiundersökning) får vi en bild av vår planets förmåga att hållbart försörja mänskligheten under en viss tidsperiod.
• En fixerad mängd energikrediter skapas för den tidsperioden, baserad utifrån en ekologisk budget.
• Energikrediterna distribueras till både offentliga och kooperativa aktörer, samt enskilda medborgare.
• De olika aktörerna allokerar energikrediter för de produkter och tjänster de vill konsumera.
• Priset för alla produkter och tjänster motsvarar den totala produktionskostnaden i emergitermer (emergi = den totala kostnad i energi en viss mängd arbete tar i anspråk).
• När energikrediterna allokerats konverteras de till information och upphör existera.

I korthet innebär denna modell att man tänker baklänges i förhållande till hur vi idag tänker kring ekonomi.

I dagens modell investeras pengar som skapats av banker genom lån i verksamheter vilka genererar tillväxt, och tillväxten i sin tur bestämmer ekonomins storlek, varav en andel tas ut genom skatter för offentlig verksamhet.

I den modell som EOS förespråkar bestäms först ekonomins storlek, fördelas ut genom energikrediter till alla aktörer omedelbart, utan några transaktioner mellan dem. Sålunda är fördelningen det första steget.

Detta innebär att vare sig vård, skola eller äldreomsorg kommer vara beroende av andra verksamheter som inte direkt har att göra med logistik, elförsörjning eller den infrastruktur som existerar för att möjliggöra tjänsterna.

När det gäller att säkra personaltätheten inom exempelvis äldreboenden så kommer inte längre mer än ett jobb behöva skapas för att tillgodose en arbetsplats (när det gäller incitamenten att söka sådana jobb kan det tilläggas att i den modell för distribution som EOS förespråkar kommer det finnas ett system för arbetstidsersättning med energikrediter, dvs lön).

Därtill kommer många arbeten att försvinna, både inom produktion och framförallt inom tjänstesektorn. I stort sett hela den finansiella sektorn kommer försvinna. Troligen kommer även mängden mäklare att drastiskt minska i antal, liksom försäljare, försäkringsagenturer, arbetslivscoacher och andra verksamheter inom tjänstesektorn. Detta kommer frilägga tid för mer omvårdnad, även med arbetstidsförkortning som följd.

Med kortare arbetstider följer också större möjligheter för fritid och familjebildning, vilket kan leda till en stabilare befolkningspyramid.

Sammanfattning

2000-talets utmaning handlar i grund och botten om att försäkra ett hållbart nyttjande av Jordens resurser för alla människor. Sverige kommer därför behöva sänka nyttjandegraden av planeten från motsvarande 4,2 till motsvarande 1,0 jordklot per person.

Även förutom det är vårt ekonomiska system i grund och botten ohållbart. Vi kan inte ha en oändlig tillväxt på en ändlig planet.

När vi rör oss mot ett hållbart samhälle dyker frågan upp hur vi bör prioritera resursanvändningen. Denna fråga kommer alltid vara politisk, och troligen kommer det finnas lika mycket svar som det finns människor.

För oss i EOS är den första prioriteten alltid att när hållbarheten är tillgodosedd bör det mänskliga behoven av trygghet, frihet och mänsklig värdighet vara grunden för ett gott samhälle.

Vi har långtifrån svar på alla frågor, men i frågan om äldreomsorgen har vi ett svar som inte förutsätter att välfärden skall fungera som ett pyramidspel.